Kan inte sluta förvånas över kommuner som bränner invånarnas pengar på minst sagt uppseendeväckande vis. På sistone är det tre kommuner som jag tycker sticker ut lite extra och som direktkvalificerar sig själva till kommunernas motsvarighet till Lyxfällan. Dessa tre förtjänar lite uppmärksamhet och här kommer en snabb resumé i fallande viktighetsordning.

Det första fallet äger rum i Smedjebackens kommun, Dalarna. En jättefin klassisk Svensk arbetarkommun, tidigare känd för sin blomstrande stålindustri, som nu avbefolkas och vars ekonomi är körd i botten. För att ytterligare spä på känslan av svensk klassisk bruksort har jag hört att kommunen styrs av en stark man som i folkmun kallas för Herr Nilsson.

Nåväl, nu har det socialdemokratiska styret (tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna) klubbat att man ska “investera” fem miljoner (fem miljoner!!!)  i ett varmbad, för att under ett par månader om året värma upp en insjö och åstadkomma behagligare bad för invånarna.

Man kan fråga sig hur det är möjligt, eller lagligt för den delen. Herr Nilssons Argument för en investering är bland annat att “..varmbadet kommer att bidra till att skapa en mer attraktiv kommun, som inte minst kan locka barnfamiljer, samt att satsningen via olika energilösningar för badet bidrar till att idrotter som hockey och fotboll kan gynnas med längre säsonger (fotbollen via en konstgräsplan i ett senare skede).”

En jättefin tanke. I teorin. Men det löser inte kommunens tillväxtproblem i praktiken. Vare sig på kort eller lång sikt. Därav högljudda protester från invånarna som förtvivlat försöker lyfta fram kommunstyrets tidigare dåliga affärer och framtidens behov av skolor och vägunderhåll. Här en Facebookgrupp som fick mig att uppmärksamma varmbadet och som ger en bra bild av läget. Återstår att se om turbulensen får någon effekt på nästa val.

Det andra fallet håller oss kvar i Dalarna och framkallar, såhär en dag innan matchen mot Djurgården på Hovet i Stockholm, en rejäl pulshöjning. Ni förstår säkert att det handlar om Leksands Ishockeyförening. En förening som har näven hårt knuten runt kommunens ädlare delar och verkar kunna göra lite som man vill med ekonomin. Kommunen har löst hallhyran och lånat ut ett par hundra millar till föreningen och i dagarna gick en majoritet av fordringsägarna med på att reducera skulderna med 75%. Så föreningen ser ut att klara sig undan och få fortsätta sin elitverksamhet till priset av andra kommunala verksamheter som helt säkert är av större nytta för invånarna än underhållning på is. Men det är i sig inget nytt med lag som dopas ekonomiskt av sina kommuner så lämnar detta nu.

Det sista och i storleksordningen minsta fallet hämtas hittar vi i Landskrona och det berör en dimmaskin som placerats i en rondell. Politikerna brände 200 000 på en anordning som gav trafikanterna både dimmsyn (!) och halt väglag. Maskinen är nu borttagen men av politikerna att döma så är det fortfarande en väl motiverad investering som antingen ska modifieras för att ställas dit igen, eller placeras någon annanstans. För vilken kommun behöver inte en dimmaskin?